Det här med att erkänna för andra…

Något som jag tyckte var svårt när jag drabbades av utmattningssyndrom var att erkänna för mig själv att det var så. Nu blev det så här. Nu är det så här.

Det som var ännu svårare var att acceptera läget. Acceptera att jag har utmattningssyndrom med allt vad det innebär. Till exempel att orken tryter, närminnet försvinner, att jag inte klarar samma saker som jag gjort innan, kaos i hjärnan och så vidare. Hela livssituationen vänds upp och ner. Det tog väldigt lång tid för mig innan detta sjönk in, innan jag kunde acceptera det. Nu är det så här.

Men det som jag har absolut svårast för är att erkänna för andra att jag inte mäktar med. Jag har såå svårt för att släppa den där “duktighets-jagfixarallt-fasaden”. Kanske det beror på stolthet? Att inte vilja visa mig svag eller hamna i beroendeställning? Att be om hjälp har aldrig varit min starka sida det kan jag ärligt erkänna! Kanske det är nån stenåldersgen som envist hänger sig kvar? På den tiden levde man i grupp, skyddade varandra mot rovdjur och vandrade mycket. En svag/sjuk individ som inte klarade av att följa med gruppen lämnades förmodligen kvar för att självdö i sin misär. Eller så kanske denne blev puttad över stupet för att inte vara gruppen till last? Vad vet jag….

Hursomhelst så har jag äntligen (efter snart fem år) börjat våga erkänna för andra hur min dagsform är. Det kan jag tacka Rehab för. Här är vi flera i samma sits och det finns några som har lättare att erkänna sitt mående öppet än vad jag har. Deras öppenhet har smittat av sig på mig. Nu vet jag att inget hemskt händer när man erkänner hur man mår. Hittills har ingen i gruppen blivit slängd utför Jungfruberget av personalen. Skämt åsido…😉 Men ni förstår säkert vad jag menar.

Idag har jag verkligen gjort framsteg på den punkten!

När alla samlades runt kardningsmaskinen (fårull) så erkände jag inför alla att jag gick på sparlåga idag och att jag behövde dra mig undan gruppen, gå upp på övervåningen och vara ifred på obestämd tid. Kanske hela dagen.

Reaktionerna jag fick: Gör det du. Alla har vi såna dagar ibland.

Nu sitter jag här för mig själv på övervåningen och känner mig som en segrare! Segrare över mina egna rädslor.

Tänk att något som egentligen är så lätt kan kännas som ett oöverstiglig svårighetsberg!

Nu har jag bestämt att varje morgon på Rehab ska jag vara öppen med min dagsform. Jag behöver inte hålla ett A4-sidigt långt tal utan bara berätta som det är i korta drag. Det räcker utmärkt!

Huvudsaken är att jag tränar på att vara ärlig med hur jag mår inför andra. Att erkänna för andra vad jag behöver just idag.

Jag har kommit långt!

Kram /Ljusglimten❤️

ljusglimten

10 Comments

  1. Jag känner igen mig exakt.
    I mitt fall så tröttnade jag på att hålla tyst.
    Det tas emot olika av olika människor, djur förstår utan att man behöver säga ETT ENDA ORD, människor som aldrig har råkat ut för det dömer bara andra förstår lika bra som djuren.
    Så det är “bara” att köra, precis vem som helst kan råka ut för det.
    Jag ska berätta om en hund jag hade, jag trodde inte hon märkte något men jag låg i sängen och grät då kryper hon upp försiktigt till mig och ger mig sitt tuggben för att trösta mig.
    Ja det är svårt att erkänna för andra även för sig själv.
    MEN…..djur märker hur man mår, utan ett ord.
    Men går det tillräckligt lång tid, går det inte att hålla för sig själv.
    Man kommer till en punkt där man struntar i hur andra reagerar och man får både skit och förståelse, beroende på vilken människa man träffar för som sagt ALLA kan råka ut för det.
    Men djur förstår och dom har tröstat och visat empati många gånger.

  2. Du är stark i dig själv trots kroppens svaga punkter. Det handlar om tid och acceptans, acceptans av andra och främst av dig själv. Framförallt att ge och få beröm, att bli sedd för den man är.
    Att känna tillit.

  3. Du träffade huvudet på spiken…..
    jag har lärt mig att erkänna mina problem, kan tala om det för vem som helst nu jag kan skämta om det, säger hur det är o jag har papper på det…har sluta skämmas för det nu ….mitt började 2004 så jag har haft en lång väg att gå.
    stämmer allt med djuren de läser av oss…. Stefan Thulin

  4. Orkar du inte så orkar du inte! Ett steg i taget och bra andning + lite mänsklig kärlek, eller hundlig kärlek. Livet är!😍

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *