Ambulans och krigszon

Vilken månad!

Jag förstår verkligen varför februari kallas vabruari! Nu är det nåt segt virus som härjar. För lite mer än två veckor sen däckade jag i förkylning, sen blev det lite bättre och jag såg ljuset i tunneln. Men nu känns det som att förkylningen tagit om. Jag har missat Rehab i två veckor redan och kommer förmodligen missa den här veckan med (om inte ett mirakel sker). Psykologbesöken har jag dock inte “missat” eftersom hon vabbat och varit sjuk själv samtidigt som mig.

Ambulans

I mitten på förra veckan blev min sambo förkyld och till råga på allt fick han elaka buksmärtor i fredags (gallsten) så jag fick ringa efter ambulans i fredags kväll. Först ville dom skicka sjuktransport vilket jag gick med på eftersom chauffören kunde komma in och ledsaga honom ut. Det skulle ta 20 minuter innan transporten kom. Efter 40 minuter hade ingen transport kommit så jag ringde till kundtjänst, hon kopplade bort mig i 5 minuter för att prata med chauffören. Sen meddelade hon att chauffören inte kunde åka upp till oss därför att det var bommar i vägen.

Vilka bommar?

Det är bara att åka raka spåret upp till vår port. Det har aldrig funnits bommar i vägen här! Men kundtjänstmänniskan var envis och menade på att chauffören åkt i vårat område flera gånger tidigare så han visste att det fanns bommar. Jag kontrade med att jag har bott i det här området sen jag var 10 år typ och det har aldrig funnits en bom!

Bilden ovan visar vändplanen och vägen upp till vår port. Ingen bom!

Till slut fick jag nog och ringde 112 igen eftersom sambon hunnit bli sämre. Då skickade dom en ambulans. Efter 10 minuter var dom här utanför porten (inga bommar som stoppade där inte). Och i efterhand var det tur att ambulansen kom med tanke på hur sjuk han faktiskt var!

Han blev inlagd på övervak på kirurgavdelning för hans värden var katastrofala. En gallsten hade släppt och vandrat till bukspottkörteln och satt sig som en stoppkloss. Pga det hade bukspottkörteln blivit kraftigt inflammerad.

Idag är det måndag och han ligger fortfarande kvar på övervak med katastrofala värden, dessutom är vitalparametrar mycket låga = låg puls, lågt blodtryck och låg syresättning i blodet så nu har han syrgas. Sen yrsel, illamående och feber på det (39 grader). Han ska opereras akut men det går inte sålänge vissa enzymer från bukspottkörteln finns i kroppen, därav väntan. Så minst en vecka blir han kvar där som det ser ut nu.

Tycker så synd om honom!

Inte kan jag hälsa på så långa stunder heller eftersom vi har en hund att ta hand om här. Men jag är trots allt glad över att ambulansen kom och att han ligger på övervak nu. Jag kunde inte göra nånting för honom här hemma. Och de smärtstillande han fått utskrivet för gallsten hjälpte inte ett smack! Nu är han på rätt plats. Det enda vi hoppas på nu är att de där enzymerna ska minska så att han kan få opereras. Och då tar dom bort hela gallblåsan. Tack och lov!

Nu tycker jag att vi kan snabbspola fram hela februari fram till första mars åtminstone! Känner mig helt slut här.

Och med tanke på sjukdomshistoriken ser det ut som en krigszon här hemma! Hundhår, damm och ett berg av disk!! Ingen ork har funnits trots att vi har en diskmaskin. Jag har bara släckt lyset i köket för att slippa se eländet. Fokus ligger på hunden och mitt eget mående nu. Och som mamma sa: “Tänk inte på disken nu, den går ingenstans”. Så sant det.

Gud va skönt det var att få skriva av mig lite!

Kram /Ljusglimten❤️

ljusglimten

2 kommentarer

  1. Styrkekramar dig dig fina du <3
    Sänder ljus och kärlek till din man och dig <3
    <3 <3 <3
    Birgit

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *