Sandra berättar om sin utmattningsdepression

Hej!😊

I det här inlägget är det inte jag som kommer att dela med mig av något utan jag lämnar över ordet till Sandra som idag gästbloggar hos mig. Sandra är en fantastisk, stark och modig kvinna som här berättar om sin personliga historia när hon drabbades av utmattningsdepression.

Jag är jätteglad och tacksam över att du Sandra vill berätta öppet om den här perioden av ditt liv, speciellt då jag vet att du aldrig gjort det tidigare i ett offentligt sammanhang.

Tusen tack och fortsatt lycka till i livet!!

Ps… ni som vill kommentera detta inlägg..kan ni vara snälla att göra det inne på min blogg så att Sandra kan se kommentarerna. Inte enbart kommentera på olika forum på Facebook alltså. Tack på förhand!

(Har Du en personlig historia att dela med dig av? Vill Du gästblogga hos mig? Kontakta mig: november_1126@hotmail.com)

Kram /Ljusglimten❤️

Hej

Jag heter Sandra och är 31 år. Jag har tre döttrar boende hos mig varannan vecka. Mitt liv har alltid bestått av att prestera på arbeten och att vara en glädjespridare utåt. Hemma bakom stängda dörrar var jag den bittra negativa människan med lite lust och energier. Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj där jag fick växa upp tidigt och har ständigt känt en avsaknad av lek, bus, skratt och gemenskap.

När jag var 27 år var jag ensamstående med två barn och hade fast anställning på Hemtjänsten. Jag hade under en period kämpat för att få ekonomi att gå runt, jag hade försökt bearbeta min separation från barnens pappa och jag försökte klättra inom Hemtjänsten för att börja jobba Fackligt. Jag brann verkligen för pensionärerna och deras rättigheter och jag var väldigt omtyckt på mitt jobb och hade mycket stöd från mina kollegor. I januari 2013 fick vi en ny chef som jag inte hade så mycket personlig kontakt med, vi hade talats vid 1 gång och sedan hade vi suttit på ett APT möte tillsammans där jag naturligtvis ifrågasatte vissa saker. (Endast för att jag ville förstå syftet med varför vi ska göra som vi ska göra) Det tog ungefär bara någon vecka och jag fick ett samtal av den nya chefen att jag hade samarbetsproblem och kommer bli förflyttad. Jag minns vilken klump jag fick i magen, jag mindes min förvirring och dagen efter förstod jag att det var två starka kvinnor till som också hade “samarbetsproblem” och skulle bli förflyttade. Facket togs in och det hela blev en process, nya chefen fick avgå och på jobbet blev det kaos. Jag minns inte så mycket det halvåret och jag kämpade på med mitt liv, flyttade hem till pappa pga av att ekonomin inte höll å socialen kunde inte hjälpa mig.

En dag i Juni gick jag runt på jobbet och jag tokgrät mellan varje brukare. Jag orkade inte gå, jag orkade inte prata, jag förstod inte instruktionerna angående vad jag skulle göra. Jag hade ingen aning om hur jag tog mig hem eller vad som hände efter det men jag hade skrivit dagbok under en period innan. Jag vet idag inte om det var några dagar eller några veckor som jag låg orkeslös och tung i sängen. Det jobbigaste av allt va att prata med mina barn eller fylla i papper till försäkringskassan för jag förstod inte hur jag skulle fylla i papprerna. Jag orkade inte se på TV eller läsa i en bok för jag kunde inte förstå innehållet. Det var jätte ansträngande att prata i telefonen för man behövde koncentrera sig så mycket på att förstå vad den andra personen sa. Jag hade svårt att ta beslut och min hjärna var helt död. Min kropp var lika död. Jag hade svårt att acceptera denna sanning, sanningen att min kropp var slut och att jag inte mådde bra och att livet kändes tungt och antagligen skulle göra det ett tag framöver. Jag visste inte att det kunde göra så ont att ha en depression, jag visste inte att det kunde göra så ont att känna att livet är så meningslöst och hopplöst. Att man bara kan gå runt och känna sig som ett tomt skal, man är där på något vis men ändå inte närvarande.

Jag var sjukskriven på heltid i ca fyra månader och under den tiden blev jag skickad till en kurator, dock var det så lång kötid så det blev aldrig av. Jag fick ingen hjälp via jobbet för dom ansåg inte att det var arbetsrelaterat. Jag blev erbjuden medicin men jag har alltid varit emot antidepressiva eftersom jag är uppväxt med människor runt omkring mig som haft psykisk ohälsa och sett hur känslomässigt “döva” dom blev. Jag ville ta reda på hur jag kunde bli bättre utan medicinering.

Jag hade mycket hjälp av min syster under den här tiden, hon är utbildad socionom och verkade som min “dagliga psykolog”. Hon hjälpte mig att påminna mig om att det är känslor och tankar det handlar om, att det inte är jag som person som är dålig. Att det är så här just nu, men att det inte alltid kommer att vara så här. Hon hjälpte mig att inte fastna i offerrollen och hon fick mig att förstå att det är jag som har makten att förändra detta tillstånd. Att tillåta processen att få ta den tid det tar och att varje dag ta små steg mot bättre hälsa. Det var hon som berättade om forskningen som visade att dagliga promenader kan göra underverk för den psykiska hälsan. Det blev min morot för att ta en promenad varje dag, hur tungt det än kändes. Min syster hjälpte mig oxå med att släppa alla krav och måsten. I samma veva flyttade jag tillbaka till barnens pappa som i början tog allt ansvar för barnen och hemmet.

Sakta men säkert började min hjärna fungera igen och orken kom tillbaka, och när jag lyckades acceptera att det är okej att inte orka så skapade acceptansen mera ork och lust! Då kändes det värdefullt att göra vardagssysslor när jag gjorde det för att jag hade lust, inte för att jag måste. Jag lärde mig då att varje dag glädjas för det lilla, och lite glädje föder mer glädje, lust och ork. När jag blivit tillräckligt pigg insåg jag att jag inte kommer klara av att jobba inom hemtjänsten mer eftersom arbetssituationen innebär mycket stress. Jag fixade inte heller att vara i en omgivning där saker och ting var så ostrukturerade och att fokuset inte låg på att se till att brukarna hade det så bra som möjligt. Därför sa jag upp mig.

En annan sak som hjälpt mig att ta mig ur utmattningsdepressionen är positivt tänkande. Jag hade hela tiden fokus på att bli bra. Min standardfras var: “Jag är trött just nu, men jag kommer snart få tillbaka orken. Jag vet inte när men den kommer komma tillbaka.” Sen jobbade jag mycket med acceptans och skrev dagbok under den tiden. När hjärnan började fungera bättre läste jag mycket fakta om depression och försökte få förståelse. Detta skapade kraft i viljan att bli frisk.

Det händer fortfarande att jag känner att jag är på väg in i en depression/utmattning. Senast var för ett år sen då jag körde på lite mer än vad kroppen orkade. Då sjukskrev jag mig och var hemma i några veckor. Jag lovade mig själv att organisera mitt liv så att jag har tid och möjlighet att kunna sätta stopp innan det går för långt.

Jag är så fruktansvärt tacksam över att jag tog mig igenom detta utan att behöva ta mediciner! Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort och har verkligen kämpat med att hitta den jag är, det jag gillar att göra, att tillåta mig att skratta och leka. Att tillåta mig att vara ledsen, glad, besviken och älska alla delar av mig själv.

//Sandra

ljusglimten

10 kommentarer

  1. Tack Sandra att du delar ❤️❤️❤️ Känner igen mig ❤️❤️❤️
    Kram
    Sandra

  2. Bra att du delar med dig. Vilken bra syster som hjälpte dig så. Förmodligen den bästa som går att få. Jag tycker du är väldigt klok och jag önskar att jag var lika klok i din ålder. Jag var 30 år när min första krasch kom. Nu har jag varit borta från det “verkliga livet” i över tre år. Mycket för att jag inte var lika klok som du för jag fortsatte att stånga huvudet i väggen och precis som du… glad och leende utanför hemmets väggar. .. men innanför dem… suck. Fortsätt att känna efter och lyssna på din kropp och knopp. Du är en fantastisk och stark kvinna! Glöm aldrig det❤❤❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *